Confessions of a idiot

Varför leva ett liv man hatar?

Allt känns bara så innihelvetes meningslöst just nu.
Jag ser absolut ingen framtid för mig. Ingen mening.

Allt jag gör känns meningslöst, mina drömmar och mål känns helt meningslösa.
Jag vet inte varför jag fortfarande är kvar i det här livet.

Min familj är inte den samma längre, vi har nästan ingen kontakt. Mina syskon har dragit härifrån för länge sedan. Så dom hör man ju nästan aldrig ifrån.
Det är bara jag, det svarta fåret, som är kvar med mamma och pappa.
Och ingenting är sig likt.

Mina vänner vet jag inte vart jag har, eller om jag ens har några.
Jo jag vet att det finns några som kallar sig mina vänner. Men jag träffar dom aldrig, pratar knappt med dom.

Skolan, den går bara åt helvete. Allt jag ligger efter i, allt som kommer nu i 3:an. Jag kommer inte klara det. Det är för mycket, och jag pallar det inte.
Jag vill, jag vill så jävla gärna. Men det är för mycket.

Spegel, spegel på väggen där. Jag hatar dig gå och dö.
Kan knappt se mig själv i spegeln, det är vissa dagar det värsta jag vet.
Jag tycker att jag är så otroligt jävla ful, jag förstår verkligen inte hur någon kan tycka att jag ens ser lite bra ut? Det går inte ihop för mig.
Fan.

Och seriöst, min personlighet?
Jag har ju fan inte ens nån. Det enda jag är bra på det är att göra fel och knulla typ.
So I've been told.

Alla jävla minnen kan bara dra åt nått ställe. Men nejnej dom ska limma sig fast i hjärnan på mig. Jag orkar inte, fatta?
It's enough.
Snälla, ge mig bara sanningen nu. Snälla.

Det enda som får mig att vilja leva just nu är Maria.
Hade det inte varit för henne så hade jag inte levt idag, det kan jag garantera.
Jag känner ingen som helst lust till livet. Det är inget som lockar mig.
Meningslöst.
Så hade inte hon kommit in i mitt liv så hade jag hängt från taket med ett rep runt halsen för länge, länge sedan.
För allt annat är bara skit.
Jag har inget att leva för. That's it.

Allt jag hade och brydde mig om försvann ifrån mig.
Kanske är det mitt eget fel.

Ständig ångest och huvudvärk.
Och att inte kunna gråta är bland det värsta som finns.
Jag kan inte, hur mycket jag än vill.

Kom inte nära, håll dig på avstånd.
Jag vill vara ensam nu. Jag vill inte vara med.
Titta mig inte i ögonen, jag orkar inte.
Lämna mig här. Det är här jag vill vara.
Snälla, lämna mig inte.

Nu har jag vart emo tillräckligt mycket. Fan vad meningslöst.
Hejdå