Har så otroligt tråkigt..
Ingen rolig är inne på msn, inget händer på bdb, förutom att nån anabola snubbe säger att jag ser ut som en kille då men.. Och inget händer på facebook heller..

Dessutom finns det inget bra på tv:n och jag orkar ändå inte koncentrera mig, för jag har cepe ont i huvet och i magen.. :(
Antagligen på grund av hårfärgen.. Ah, har färgat håret, eller ja.. Slingat det, blonda slingor.
Det gjorde skit ont.. Hade sån där hätta, och syrran var inte så försiktig när hon drog ut håret :(
Menmen.. Resultatet blev iaf bra. Jag är jättenöjd.
Nu måste jag bara fixa wax så att jag kan styla det.

Ska på Pride på lördag, med Jennifer. Det kommer bli kul hoppas jag. Ska gå runt full och vingla bland alla flator :)
Nej men, hoppas att nån av mina vänner vill träffa mig där iaf :)

Btw, here it comes, saknar Elinore.
Snackade med henne förut, och vi skrattade och grejer. Pratade om massa olika, det var kul :)
Men sen sa hon att hon inte kunde prata med mig mer, och att vi får se efter att hon kommer hem från Berlin..

Hon skickade även bilder på lilla Zelda <3 Jag blev jätteglad! Hon har blivit så stoor! Gosh, vill verkligen träffa henne <3

Har tittat på massa bilder på mig och Elinore idag.. Gud vad jag saknar tiden.
Sitter och tänker tillbaka på alla minnen.. Åh, jag vill verkligen åka tillbaka dit.

Nu ska jag ta och göra nått.. inte vet jag vad men.
Antagligen ingenting.
Men.. Hejdå.

My immortal..

Den låten stämmer verkligen in nu.
Och det "roliga" är att den låten spelade Elinore för mig på piano nån utav de första gångerna vi träffades. Jävlar vad gåshud jag fick då.

En grej.. När Pinks skiva "Funhouse" släpptes så tänkte jag bara "aa visst den är bra, men det är lite dåligt att hon typ bara sjunger om skilsmässan och hennes ex."
Jag fattade lixom inte varför hon var tvungen att göra det.
Men nu fattar jag..
Iofs var det länge sen jag och Elinore gjorde slut, men det är inte förens nu som det verkligen känns, som en jävla rundspark på pungen.
För nu har jag henne inte heller fysiskt. Hon finns inte ett samtal bort längre. Utan nu är det kanske månader bort istället.

Kommer ihåg när Elinore bad mig skriva hennes namn för första gången.. Och så skrev jag "Elinore", och hon blev typ jätteförvånad över att jag skrev rätt haha :)
Hon sa att jag var en av de få som skrev rätt. Hihi!
Jag gillar Elinore, namnet. Känns på nått sätt bättre att skriva så än Ellie, jag vet inte varför.
Kanske är för att nu har vi sagt upp kontakten, och "Ellie" är hennes smeknamn, och ett smeknamn är det som vännerna kallar en.... Aa nått på den vägen kanske..

Vill inte gå ut idag egentligen.. Vill bara sitta hemma och dricka kaffe och måla.
Men.. Ska ut i skogen och va med Matilda, sitta hemma hos henne och spela online spel antar jag.
Inte för att vara elak mot henne men, FAN VAD TRÅÅKIGT!!
Visst hon är snäll och rolig, men jag vill isåfall vara ute, på stan eller nått.
Hitta på nått kreativt. Menmen.. Det är väl bara att göra det, för hennes skull.

Snart fyller jag 18 också..
Finns inget att säga om det insåg jag..

Saknar Zeldabus :( <3 Kommer antagligen inte få träffa henne mer.
Lilla putte-nusse..

Hejdå

Jävligt mycket skrivande på en natt, till ingen nytta.

Antar att Elinore inte läser min blogg längre.. och det gör ingen annan heller.
Men jag skriver ändå..

Pratade i telefon med Elinore nyss, klarade att prata med henne i ca 2 min innan tårarna bara vällde fram. Kunde inte säga något, för då skulle hon hört att jag grät.
Hon sa att hon inte ville ha mig i hennes liv längre, hon sa även att hon strålar nu, för att hon mår så bra och är så glad. Nu när inte jag finns i hennes liv längre.

Om jag kunde så skulle jag spola tillbaka tiden och få "det" ogjort. Jag vill det verkligen, av hela mitt hjärta! Jag förstår verkligen inte hur jag kunde vara så jäävla dum i huvudet och göra något sånt! Jag gör vad som helst för att få det ogjort, vad som helst!!

Efter att jag och Elinore hade pratat i telefonen så skickade hon ett sms där det stod: Hör inte av dig till mig något mer, snälla. Jag finns inte längre. Godnatt, ha det bra.

Jag vill göra allt för din skull Elinore, det vill jag verkligen. Jag vill att du ska vara lycklig, du förtjänar det.
Men jag kan inte förneka att jag ändå vill ringa dig ibland, smsa, skriva till dig, vad som helst. För jag vill veta vad du gör, hur du mår, vad du tänker.. om du tänker på mig..?

Förlåt, men det är ingen ide att skriva här om jag inte är ärlig. Och just nu.. eftersom ingen läser så handlar det ju om att jag ska vara ärlig emot mig själv.
Och då kan jag ju säga som så att jag blir svartsjuk när du flörtar med folk och sånt. För jag tycker fortfarande om dig. Och jag har väldigt lätt för att bli svartsjuk.

Men... det finns ju en väldigt enkel lösning på att jag inte ska höra av mig mer.
Om man inte finns så kan man ju inte höra av sig..
Jag känner suget att göra det.. Överväger det kanske lite, det skulle ju bli bäst så egentligen.
Då skulle jag ju inte kunna såra någon mer, inte behöva må dåligt mer.
Men jag är så feg, jag vågar inte lämna livet. Även om det är ett jävla helvete till liv jag har..

Om jag ska vara ärlig så tror jag inte att Elinore skulle bry sig om jag gjorde det..
Det känns inte som det. Hon bryr sig inte att jag lever, så varför skulle hon bry sig om jag var död?

Vill bara uppmana att jag inte skriver den här texten för att få uppmärksamhet. Eller att "hota" Elinore eller något sånt.
Jag skriver endast vad jag tycker och tänker just nu.

Jag känner mig jobbig att jag lever. Jag känner mig ivägen för alla. Att jag hindrar alla, och mig själv från saker.
Jag orkar inte ens med mig själv, då är ju något inte som det ska, eller hur?

Skulle vilja att man kunde radera bort alla minnen man hade, och bara börja om på nytt.
Hur mycket jag än försöker göra det så går det inte, det får mig bara att tänka ännu mer på alla minnen och må ännu sämre.

You know it get's so sad when it all goes bad, and all you think about is all the fun you had.
And all those sorries ain't never gonna mean a thing.
How did we get so mean, how do we just move on?

Den texten ovanför stämmer verkligen.. Jag tänker hela tiden på alla fina minnen, när jag fick dig att skratta och le. Det var det bästa jag visste, när du log mot mig och jag såg i dina ögon hur glad du var.
Och nu kommer jag aldrig få se det igen..

Fick jag träffa dig en gång till nu, då skulle jag ta dig i mina armar och hålla om dig och aldrig släppa dig! Och det menar jag verkligen, jag skulle inte släppa för döden ens.
Du anar inte vad du betyder för mig, fortfarande.

Tårarna rinner kan jag ju bara säga..

Vet inte varför jag skriver "du" och "dig" och så. Eftersom du antagligen ändå inte kommer läsa det, men det känna bra på ett sätt att skriva så..

Jag hoppas att du inte blir arg på mig för den här texten..

Skillnaden mellan att ta åt sig och att ta till sig är hårfin

<3

allt blir bara så fel

Jag vill bara ha dig i mitt liv, jag behöver dig.

Jag ber dig inte att komma tillbaka till mig, jag vill inte att du ska bli kär i mig igen.
Jag vill bara ha dig där, kunna ringa dig när jag vill. Träffa dig och umgås, och må bra.

Men jag skiter snart i allt, i livet.
(Ja visst, kalla mig emo, gör det!)
Men jag orkar inte med all skit jag ställer till med.

Allt jag egentligen vill är att alla i min omgivning ska må bra och inte tycka illa om mig eller vara arga på mig.

Var bara tvungen att få skriva av mig lite i det förra inlägget.
Jag kan inte veta om jag kommer känna såhär om 2 veckor, men jag bara skrev så som jag känner NU.

Målade av Elinore.. Tyckte att bilderna blev bra och jag trodde hon skulle bli glad. Men det blev hon inte, tror jag.
Det känns inte bra..

Fy fan vad allt känns jobbigt nu. Tänker hela tiden på vad alla tycker och tänker om mig, och jag antar att det jag tänker stämmer. Det verkar som det..

Jag tycker inte om mig själv överhuvudtaget.. Jag skäms över mig själv, jag tycker att jag är för mycket, jag tycker att jag är ful, jobbig, osmart, otrevlig, egoistisk. Och dum i huvudet.

Vad fan ska jag göra?
Jag är patetisk!

End of..

Är så förvirrad.

Vet inte vad jag ska ta mig till, med livet, med mig själv, men framförallt med kärleken..

Jag vill ha dig, jag vill ha henne, jag vill inte ha någon.. jag vill inte leva.
Allt bara snurrar i huvudet på mig, jag vågar inte lita på mig själv.
Det har jag nästa aldrig gjort, jag tänker bara "det blir nog bäst så.."
Allt ska se så bra ut utåt. Jag vill inte såra någon för att jag ska må bra, på ett sätt.
Däremot sårar jag folk dagligen genom att jag ska få som jag vill. Genom att jag gör mina idiotiska saker.
Jag är så dum i huvudet!

Jag ger upp äkta kärlek för något jag inte vet vad det är.
Jag gav upp Elinore, så lätt. Hur kunde jag vara så jävla dum i huvudet?!

Nu kommer jag aldrig få henne igen, hon har sagt upp kontakten med mig. Hon kommer säkert aldrig mer lita på mig.
Och.. hon har träffat någon kille nu som hon säger är det underbaraste som har hänt henne, och att det inte finns någon mer underbar än han. Och att hon aldrig varit så glad och lycklig som hon var när hon var med honom..

Så sa hon om mig för några månader sedan...
Jag förstår inte.. Allt jag kunde göra var att brista ut i total gråt!
Jag har inte gråtit på hur länge som helst, det verkade som att alla tårar hade tagit slut.
Men helt plötsligt verkade det som att jag hade överflöd av dom..

Jag älskar henne, jag tänker på henne varenda dag, jag drömmer om henne, om att allt är som "vanligt", som det var förut alltså..
Jag har verkligen insett nu att allt jag fick av henne var äkta kärlek, det var en helt jävla underbar känsla, jag har aldrig känt det förr.. Det kändes så bra, jag kände mig verkligen ÄLSKAD!

Och jag visste av hela mitt hjärta att jag kunde lita på henne, att hon aldrig någonsin skulle vara otrogen eller ljuga för mig. Den tryggheten alltså.. Jag vet inte hur jag ska beskriva det.

Gud vad jag saknar dig Elinore!

Jag vet att jag har varit en idiot! Att det var jag som sabbade oss. Att jag aldrig kommer få vara din igen..
Det känns förjävligt rent ut sagt..

Och det värsta är att om jag skulle få henne igen.. Så skulle jag säkert sabba allt, på grund av Emelie. På grund av att jag "lovat" henne att aldrig lämna henne igen..
Jag vill bara följa mitt hjärta och se vart det tog mig.. Jag vet nog. Och det skulle vara underbart, men jag är så rädd.. Rädd att förlora någon sorts "trygghet".

Jag har bara fått det intalat i min hjärna i över 2 år att Emelie är "den rätta" för mig.. Att det är så det ska vara föralltid. Och jag menar, jag är ju van att det är så..

MEN, tänk om det inte är så?