Confessions of a idiot

Åååååh vad det känns meningslöst att ha den här fittbloggen!!

Mår inte bättre av den för 5 öre. Det enda jag får ut av den är lite ångest då och då. Ångest för att jag aldrig skriver, ångest för att jag skriver när jag väl gör det..

Och sen finns det ju ändå ingen som läser den haha!
Det är ju kul :)

Och jag vill bara gå och skjuta huvudet av nån nu!! Är så jävla irriterad och arg! Jag har bara en fittsnus kvar, min fittmilkshake är snart slut, och det jag är mest fittarg på är att det går inte att ringa till det där jävla fittungdomshemmet!! >_< !
Har ringt och ringt i snart en timme! Men det enda som blir är: "Nummret är inte i bruk. Kontrollera numret och försök igen..." !!!!! Fattar inte vad dom håller på med där borta?! Antar att det är någon idiot som har dragit ur telefonsladden?
För jag pratade ju med Maria på det numret för ett par timmar sedan! >_<

Och sen är det typ 1000 andra saker jag har lust att klaga på och smälla till på käften. Men det tänker jag inte göra nu, så synd synd! :) HAHA!

Nu är den jävla milkshaken slut också! >_< Det är tur att jag har en till.

Blir så trött på människor som säger någonting.. eller skriver. Sen vill dom inte säga varför. Eller vad det handlar om. Varför ska dom ens säga A om dom inte tänker säga B?! Dra åt helvete kan ni göra! Åh!

Fan! Har vart sur typ hela dagen! Började nog när jag var i skolan, och en viss person kittlade mig hela jävla tiden!! Jag hatar att bli kittlad, jag skrattar inte ens på riktigt. Jag tycker inte det är kul nånstans okej?!
Och inte nog med det så tog personen mina saker hela fucking tiden, och slog mig, sparkade mig med mera! Åh! Lägg av för i helvete!! >_<

Tur att jag fick komma hem till mamma och pappa sen. Dom är en av de få personer som får mig glada nu för tiden. Det är synd att säga, men det började efter att Karin flyttade. Det var då det blev bättre mellan mig och mamma främst, men även mig och pappa lite. Mamma kommer till och med och kramar mig ibland.. Helt utan vidare! Det har jag aldrig varit med om i hela mitt liv. Men det känns bra, jättebra.

Och pappa, han har börjat prata med mig mer. Han är inte lika tyst längre, han pratar även med mamma mer.
Och han tror på mig, han försöker varje dag att peppa mig och ge mig hopp om framtiden, att jag verkligen kan bli något.
Det gör mig glad.

Men jag antar att det är för att dom saknar Karin..

Och sen finns det ju åter igen så mycket mer än bara det här innanför väggarna.
Omvärlden..
Det förflutna, nuet, framtiden..
Jag orkar inte!