Jävligt mycket skrivande på en natt, till ingen nytta.
Antar att Elinore inte läser min blogg längre.. och det gör ingen annan heller.
Men jag skriver ändå..
Pratade i telefon med Elinore nyss, klarade att prata med henne i ca 2 min innan tårarna bara vällde fram. Kunde inte säga något, för då skulle hon hört att jag grät.
Hon sa att hon inte ville ha mig i hennes liv längre, hon sa även att hon strålar nu, för att hon mår så bra och är så glad. Nu när inte jag finns i hennes liv längre.
Om jag kunde så skulle jag spola tillbaka tiden och få "det" ogjort. Jag vill det verkligen, av hela mitt hjärta! Jag förstår verkligen inte hur jag kunde vara så jäävla dum i huvudet och göra något sånt! Jag gör vad som helst för att få det ogjort, vad som helst!!
Efter att jag och Elinore hade pratat i telefonen så skickade hon ett sms där det stod: Hör inte av dig till mig något mer, snälla. Jag finns inte längre. Godnatt, ha det bra.
Jag vill göra allt för din skull Elinore, det vill jag verkligen. Jag vill att du ska vara lycklig, du förtjänar det.
Men jag kan inte förneka att jag ändå vill ringa dig ibland, smsa, skriva till dig, vad som helst. För jag vill veta vad du gör, hur du mår, vad du tänker.. om du tänker på mig..?
Förlåt, men det är ingen ide att skriva här om jag inte är ärlig. Och just nu.. eftersom ingen läser så handlar det ju om att jag ska vara ärlig emot mig själv.
Och då kan jag ju säga som så att jag blir svartsjuk när du flörtar med folk och sånt. För jag tycker fortfarande om dig. Och jag har väldigt lätt för att bli svartsjuk.
Men... det finns ju en väldigt enkel lösning på att jag inte ska höra av mig mer.
Om man inte finns så kan man ju inte höra av sig..
Jag känner suget att göra det.. Överväger det kanske lite, det skulle ju bli bäst så egentligen.
Då skulle jag ju inte kunna såra någon mer, inte behöva må dåligt mer.
Men jag är så feg, jag vågar inte lämna livet. Även om det är ett jävla helvete till liv jag har..
Om jag ska vara ärlig så tror jag inte att Elinore skulle bry sig om jag gjorde det..
Det känns inte som det. Hon bryr sig inte att jag lever, så varför skulle hon bry sig om jag var död?
Vill bara uppmana att jag inte skriver den här texten för att få uppmärksamhet. Eller att "hota" Elinore eller något sånt.
Jag skriver endast vad jag tycker och tänker just nu.
Jag känner mig jobbig att jag lever. Jag känner mig ivägen för alla. Att jag hindrar alla, och mig själv från saker.
Jag orkar inte ens med mig själv, då är ju något inte som det ska, eller hur?
Skulle vilja att man kunde radera bort alla minnen man hade, och bara börja om på nytt.
Hur mycket jag än försöker göra det så går det inte, det får mig bara att tänka ännu mer på alla minnen och må ännu sämre.
You know it get's so sad when it all goes bad, and all you think about is all the fun you had.
And all those sorries ain't never gonna mean a thing.
How did we get so mean, how do we just move on?
Den texten ovanför stämmer verkligen.. Jag tänker hela tiden på alla fina minnen, när jag fick dig att skratta och le. Det var det bästa jag visste, när du log mot mig och jag såg i dina ögon hur glad du var.
Och nu kommer jag aldrig få se det igen..
Fick jag träffa dig en gång till nu, då skulle jag ta dig i mina armar och hålla om dig och aldrig släppa dig! Och det menar jag verkligen, jag skulle inte släppa för döden ens.
Du anar inte vad du betyder för mig, fortfarande.
Tårarna rinner kan jag ju bara säga..
Vet inte varför jag skriver "du" och "dig" och så. Eftersom du antagligen ändå inte kommer läsa det, men det känna bra på ett sätt att skriva så..
Jag hoppas att du inte blir arg på mig för den här texten..
Skillnaden mellan att ta åt sig och att ta till sig är hårfin
<3
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Jag tror inte du inser att det här även är väldigt svårt för mig. Jag tänker väldigt ofta på dig, flera gånger om dagen. Jag har verkligen inte glömt dig, men jag harkommit över dig. Och det har jag endast gjort för att jag vetat att jag varit tvungen till det. För att jag inte vill bli sårad igen.
SvaraRaderaDu är en bra människa, du är sjukt fin..
Ta inte livet av dig. Vill du göra mig glad, för resten av livet, så kämpar du. Jag vill bara se dig glad, jag vill se dig lycklig. Och att bryta kontakten med dig är det enda sättet att lyckas sluta tänka på personen.
Jag vet själv hur svårt det är att glömma någon när det enda man ser när man sluter ögonen är dess leende.
Jag vill inte att det ska vara såhär. Jag vill kunna prata med dig. Och nej, det var väl kanske inte helt sant att jag lyser, och att jag mår bra. Men jag försöker iaf, för alla andras skull. Mitt liv är rent ut sagt ett helvete just nu. Jag vill inte att någon ska veta det. Jag vill inte att någon ska se hur dåligt jag mår. Jag vill absolut inte att någon ska ifrågasätta det.
För jag vet att, om jag öppnar mig, om jag börjar prata om saker som rör sig allra längst innuti mig, då kommer jag börja tänka på det mer, och det kanske slår mig att det är den sanna verkligheten.
Jag vill bara ge dig en rak jävla käftsmäll.
Att du ens tänkt tanken på att ta livet av dig. Jag vill att du ska leva, över allt annat. Om du bara skulle försvinna, även om vi inte har kontakt, så skulle seriöst min värld bara rasa. Du är en stor del av mitt liv, eftersom jag har haft, och även har, så starka känslor för dig. Du var min flickvän, duvar min bästa vän, och det spelar ingen roll hur mycket du har sårat mig, och hur jävla ont det har gjort, för jag älskar dig iaf. Så snälla, lev för mig.
Jag vill inget annat än att se dig lyckas.
Du kanske uppfattar mig som elak, och orättvis som har valt det här sättet att komma över dig på, men jag behöver det. Och innerst inne så vet du att DU behöver det också.
Jag önskar ingeting mer på denna jord än att du kunde ha insett hur jävla mycket jag älskade dig, hur mpnga känslor jag satte på spel, endast för att kunna få vara med dig. Hade du insett det från första början, att jag såg oss som mer än bara någon tonårsromans som man bara slänger i papperskorgen efter någon månad... vi skulle varit så jävla lyckliga. Vi hade klarat allt. Men det man inte dör av gör en starkare, eller hur?
You're forgiven, not forgotten. Let's both move on in different worlds. Together, but still apart.